Jobbig kväll igår. Jag och min sambo började tjafsa och närmast skrika till varandra. Det är inte många gånger det har hänt under fem år. Det var dock skönt att berätta för honom hur jag har känt länge i det här förhållandet. Jag har känt mig omyndig, dum, oförmögen att fatta beslut på grund av att han alltid bromsar, alltid säger nej. Alla beslut vi har tagit har hängt på honom, och när han kan tänka sig det, då blir det av. Inte ett minut tidigare. Jag önskar att han hade tagit initiativ som jag fick bestämma över. Varje steg vi tagit framåt under åren har jag kämpat för. Han har inte gett något tillbaka och närmast slagit bakut när det har förts på tal.
Sedan har vi förstås de mer banala problemen som har växt till jätteproportioner på grund av att han inte lyssnat de första 7 gångerna jag har tagit upp problemet. Han tycker det är skitsaker att han inte har hjälpt till hemma men jag vet hur stort,bittert hål det kan bli i förhållandet om säg 10 år om det får fortsätta. Jag vill inte sitta i den situationen. En annan sak jag verkligen inte orkar med för tillfället är deras arbete. Det slukar dem fullständigt. Jag är av åsikten att ett arbete ska ge en tillfredställelse men samtidigt främja livskvalitet. Jag vet inte om det ger dem något av det. Det kommer inte heller bli bättre i framtiden då planen är att min sambo ska bli högste chef.
Det är mycket funderingar just nu, men jag står fast vid mitt beslut att flytta och jag ser fram emot det. Jag längtar efter att ha något eget, att bestämma över mig själv. Att inte behöva kompromissa jämt. Att inte behöva anpassa mig efter honom hela tiden.
Bisous!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar